Tankestormar

Innan ni läser vidare: det var inte meningen från början att jag skulle skriva det här inlägget. Jag hade bara tänkt tipsa om bloggen, men orden rann ur mig. Utkastet har nu legat några dagar medan jag samlat mod att våga posta det. Det är tufft att dela med så mycket av sig själv. Med det sagt, fortsätt för all del.

Bloggen tankestormar drivs av en psykologistudent, Thérèse, som är: ”Utrustad med ett hjärta som slår för psykiatri, ätstörningar och självskadebeteende.” Hon driver även en förening, SHEDO, som handlar om att ge info och stöd till dessa patientgrupper. En fantastiskt bra blogg med ett gott syfte.

Detta är relevant på så många sätt tycker jag, eftersom många av oss överviktiga tjejer säkerligen har en ätstörning eller andra psykologiska problem. Och the other way around – många tjejer som har ätstörningar eller skadar sig själva kommer troligen att bli överviktiga pga det uppfuckade förhållningssättet man får till mat och till sin egen kropp.

När jag var ung (jag är visserligen inte 70 bast än, men ni fattar vad jag menar) hade jag grymma problem med min självkänsla. Jag har varit överviktig hela min uppväxt, alltid på gränsen liksom – när jag gick på gymnasiet hade jag ett BMI på runt 25-27 och jag tyckte att jag var den tjockaste och äckligaste personen på jorden. Jag har aldrig varit särskilt sportig och alltid gillat sötsaker, så egentligen är det väl inte så konstigt att jag var mullig.

Men för att försöka gå ner i vikt antog jag den förkastliga och fullkomligt urbota korkade idén att börja hata mig själv. För om jag hatar mig själv, då blir det naturligt att straffa sig själv och då går man ner i vikt. Så, i en period där jag hade gått upp lite grann, lyckades jag gå ned 13 kg. Alla gratulerade och kommenterade vad smal jag blivit, jag kände mig jättenöjd, och när jag var som smalast lyckades jag faktiskt komma ned under gränsen för normalvikt (säkert i en hel vecka).

But everything comes at a price. Jag blev snart deprimerad och började skada mig själv. Det var under en kort period, men det finns kvar som ett blödande sår inom mig. Efter gymnasiet flyttade jag långt hemifrån och började studera. Jag kände mig ensam och blev chockad när jag inte längre var den duktiga flickan och bäst i klassen, så jag började äta för att orka med. Först kändes det som en befrielse att kunna köpa vad jag ville och äta utan ett par övervakande ögon som kontrollerade vad jag åt. Men det blev bara värre och värre, vikten snurrade iväg, och fem år av självhat, ångest, laxermedel, självsvält passerade innan jag började förstå att jag nog faktiskt hade en ätstörning. Först tycker man ju bara att man är onormal. Att man är äcklig, sjuk i huvet, utan självdisciplin. Att man är en misslyckad anorektiker eftersom man går upp i vikt och inte ned. Och eftersom man inte kan kräkas är man heller ingen bulimiker, ergo man har inte en ätstörning.

Från den dagen då jag faktiskt insåg att det var en sjukdom, då jag fick träffa någon som talade om det för mig, har jag försökt bryta mig loss. Vissa svåra karriärval har tyvärr inte underlättat saker för mig heller, så jag kämpar fortfarande. Ibland går det bättre, ibland sämre. Tyvärr överväger inte de goda stunderna, och tyvärr följer inte vikten med neråt i de goda stunder som finns, bara uppåt i de dåliga. Så även om viktkurvan planat ut väsentligt, så pekar den fortfarande svagt uppåt.

Det som faktiskt har hjälpt under de senare åren är att jag funnit detta community på nätet.  Jag har aldrig varit så klädintresserad som jag är nu, och aldrig tyckt så bra om mig själv heller. Jag kan inte annat än att ge cred till alla bloggare jag läser och alla mina läsare som ger mig uppmuntran med fina inlägg! Kampen fortsätter, för oss alla på ett eller annat sätt antar jag. Och allting börjar inifrån.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Dagsform och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tankestormar

  1. Tiia skriver:

    Ett väldigt stort tack till dig för att du orkar dela med dig! Som läsare är det väldigt speciellt och fint att du blandar det lätta, som klädsnack, med det riktigt djupa, som dessa personliga reflektioner. Det betyder mycket för mig att läsa om andra som vågar sätta ord på hur livet kan te sig. Det får mig som läsare att fundera både på min egen situation och ger mig kraft att se, och känna med, andra människor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s